Sedan barnen föddes har jag funnit där för dom. Men det gör man som förälder, utan att ens tänka på det. Det sitter liksom bara där.

Jag har tagit med barnen på åtskilligt med utflykter, tagit med dom och badat, spelat spel med dom, ritat med dom och.. ja, listan kan göras lång. Jag har hittat/hittar på saker med de jag älskar.

Jag vill att de ska minnas, när de blir vuxna, att jag hade tid med och för dom!

De gånger jag har suttit vid datorn med skolarbete när barnen har varit hemma har jag haft/fått dåligt samvete. Jag har känt att jag inte har varit tillgänglig för dom.

Om och när jag sitter vid datorn så ska barnen kunna ropa på mig och jag ska kunna gå till dom, utan att de ska behöva höra "vänta, alldeles strax".

Tillgänglig är jag även för min man och mina vänner, om de ber mig om hjälp. Jag säger aldrig "snart, vänta lite" (det är ju ungeför som att säga "jag har ingen lust") för att sedan glömma bort det.

Jag vill finnas där. Jag vill vara tillgänglig. Jag vill ställa upp. Jag vill vara en hjälpande hand.

Jag tycker att sedan datorer och mobiltelefoner (mindatorer) kom så har tillgängligheten att finnas där minskat.

Tyvärr gör det att många tillbringar timmar vid datorn och/eller mobilen, och utan att personen själv märker det minskar tillgänligheten att finnas där för sin familj alltmer.

Och väldigt många tillbringar mycket tid vid sin mobil. Varför? Jag själv har inga problem. Det enda jag gör är att jag svarar på meddelanden från mina vänner, då jag vill vara tillgänglig för dom. Och jo, visst kollar jag av läget någon gång ibland på Facebook.

Eller är det så att om man redan har ett beroende (sockerberonde, nikotinberonde, etc.) är det lätt för att skapa ännu ett beronde?

Äh, jag vet inte..

Nog funderat - snart ska jag bege mig till praktiken (där jag verkligen stormtrivs!) och vara tillgänlig för de boende och personalen   

Ha de´gott! /Eva

För att jag ska få sova på nätterna och inte ha en katt som väcker mig för att han ska ha mat mellan 02-05 så får Morris vara ute.

Lars släpper in och ger honom mat innan han far till jobbet.

Det roliga är att när han har ätit klart så kommer han upp till mig på övervåningen och lever rövare och tigger om mer mat. Han försöker lura mig den rackaren!

Glöm det   Jag ska inte ha någon katt som ska rulla fram   

Och när jag sedan har klivit upp och gått ner vill han bara ha sällskap   Nog är de smarta, dom djuren!

Se, så oskyldig jag är   

Så nu sitter jag här med trötthetshuvudvärk, kul.. Tack Morris. Verkligen..

Men en god mugg kaffe är intagen och likaså frukosten    

Ha de´gott! / Eva